Det är ju märkligt egentligen. Det är snart 14 år sedan Tammi dog. Jag tänker fortfarande på henne varje dag.
I början var jag rädd för att jag skulle glömma, att Tammi skulle försvinna bort. Hon är borta, men hon har inte försvunnit. Det är jag glad för.
Det är alltid något som påminner om Tammi. En person jag ser, ett radioprogram, ett inslag i teve, en bok, ett besök på en skola, en intervju jag gör. Och är det inte något sådant, så finns hon där ändå.
Jag blir så arg på dig. Varför gjorde du så här!? Varför kunde vi inte förstå? Varför kunde du inte berätta?
Det var så varmt när du föddes. Du ville inte komma ut. Jag plockade jordgubbar och gick långa promenader. Det hjälpte inte. Två veckor över tiden satte läkaren igång genom att ta hål på hinnorna. Sedan gick det snabbt och … ja ganska lätt faktiskt.
Och du var speciell, redan från början. Skrattade mer, grät mer. Började prata tidigt. Men slutade och sa inget på ett par år. Lyssnade och studerade. Du var ju inte korkad, långt därifrån. Det förstod vi tidigt.
Men jag trodde inte att du skulle kunna lära dig läsa sådär.När du började skolan kunde du enstaka ord. Sedan bara kunde du, på två veckor, eller något sådant. Och vad du läste! Mycket mer än jag har läst i hela mitt liv. Tror jag i alla fall.
Ja och allt det andra. Alla andra. De som inte förstod dig. De som tyckte att du verkade konstig. De som frös ut dig. De som mobbade dig.
Vi hade förhoppningar på dig. Tänkte att du skulle ta dig igenom allt och sedan lyfta, flyga, kunna göra nästan vad som helst.
Men du orkade inte. Du orkade inte med ensamheten och utanförskapet. Det är så jag har förstått det. Jag förstår, och jag känner skuld över att jag inte förstod då. Men jag blir ändå arg. Du kunde väl ändå ha berättat, ha sagt något, ha bett om hjälp, ha stått ut lite till…
Vi saknar dig Tammi. Vi tänker på dig. Vi älskar dig. Jag älskar dig. Du var och är en del av mig.
Och som avslutning, en av dina fina dikter:
Januari
Januari är en färglös månad.
Grått, ibland vitt.
Det vita varar
sällan länge
TH
Det är jul igen. Tiden bara flyger. Sommaren har flytt, hösten har gått. Vi har begravt farmor Elsmarie. För en dryg vecka sedan var det Lucia.
Pandemin är tillbaka med en ny variant. Igår var vi och tände ljus hos Tammi. Då låg lite snö på kyrkogården. Ännu mer snö kommer nu. Jag har slagit in paket och julskinkan står i kylen. Bara Livia är hemma i år. Arik och Naomi firar jul på sitt håll. De är ju vuxna. Tammi skulle ha varit 29 år. Hon hade nog också varit utflugen. Men det innebär inte att vi inte saknar henne. Att jag inte saknar henne. Och på julen tänker jag alltid på den dikt om julen som Tammi skrev någon gång när hon var sådär 11-12 år. Så nu kommer den i repris!
Jul Jul strålande strul
julklappar hit och dit.
Duscha klockan 6.
Radio 10 i 7.
Kvart över 7 tevekalender.
sov sov soveli sov
Ej vaka uppmärksamt
Ej sov Ej sovelisov
Vaka så uppmärksamt.
TH
———
God jul alla!
23 juni 1992 var en solig dag. Vi hade väntat länge. Det hade gått Två veckor över tiden. Och läkaren ansåg att förlossningen skulle sättas igång. Man använde någon sorts nål för att ta hål på hinnorna. Det var bara det som behövdes. Fyra timmar senare var Tammi född.
Hon skulle ha fyllt 29 år i dag. Det är svårt att ta in. Kan man ens föreställa sig vem hon skulle ha varit i dag, vad hon skulle ha jobbat med, vad hon hade gjort med sitt liv. Nej jag har svårt att föreställa mig en 29-årig Tammi.
Hon blev 16,5 år, och kommer alltid att vara 16,5 år. Så är det ju. Det får hjärtat att krampa och halsen att dra ihop sig. Men vi är vana nu, vana vid att Tammis födelsedag inte är en födelsedag som vi kan fira.
Man kan också tänka att Tammi inte skulle ha bott hemma, vi hade nog inte firat hennes födelsedag så som så många gånger förut; ute på någon ö, i en segelbåt. Kanske hade hon inte ens varit i Sverige. Man vet inte.
Men nu ligger hon på Torslunda kyrkogård. Eller urnan med hennes aska ligger där. Vi brukar säga att vi ska åka till Tammi när vi ska fixa vid graven.
23 juni 2021 och nu har solen gått i moln.
Jag säger Grattis till Tammi, även om hon inte lever här hos oss. Grattis!
2009-01-19 … Det är 12 år sedan i dag. 12 år sedan jag såg dig på busshållplatsen. 12 år sedan jag sa ”men du har ju ingen mössa på dig”. 12 år sedan vi fick veta att du inte varit på judon på kvällen. 12 år sedan vi ringde och ringde din mobil utan att vi fick något svar. 12 år sedan vi ringe alla möjliga och omöjliga personer och sökte efter dig. 12 år sedan vi fick veta att du skrivit en uppsats om … något som läraren inte ville berätta. 12 år sedan vi åkte runt i Kalmar och sökte. 12 år sedan polisen till sist lyckades pejla din telefon i riktning mot Lars Kaggskolan. 12 år sedan vi och polisen var där och letade. 12 år sedan vi till sist hörde mobilen ringa. 12 år sedan polisen bröt upp dörren till toaletten. 12 år sedan …
Alla dagar som går…
Vi saknar dig Tammi!
Jag slutar med ett par av Tammis dikter.
Januari
Januari är en färglös månad.
Grått ibland vitt.
Det vita varar
sällan länge
TH
Isen
Isen.
Är jag arg på.
Och tjejerna också.
Jag hatar.
Bandyklubban och målet.
Rinkarna likaså.
Men mest av allt
såret på hälen ändå.
TH
I januari 2009, just den här veckan vid 13-dagshelgen, åkte vi till fjällen. Tammi var med. Nu minns jag inte om det var sälenfjällen eller om det var Fulufjället. Det var en härlig fjällresa. Vi gjorde flera turer ut på kalfjället. Jag har inte många bilder från resan. De jag har på Tammi visar mest en tjej som ser väldigt trött ut. I dag undrar jag om det redan då fanns i Tammis huvud, att hon inte ville leva längre. Ja, det fanns det, vet jag också, eftersom jag efter hennes död fick veta av en av Tammis träningskompisar i judon att hon berättat att hon försökt, men inte vågat genomföra.
Det är tungt att tänka på.
Jag vet inte riktigt varför jag inte skrivit här det senaste året. Kanske är det covid/coronapandemin som tagit så mycket plats. Och så är det väl också så att jag lagt in några poster på Facebook och instagram.
Men att jag inte skrivit på Tammibloggen, betyder inte att Tammi betyder mindre för mig, eller att jag glömt henne. Jag tänker på Tammi varje dag, och jag förundras över att hon skulle ha fyllt 28 år i år. Det är väldigt svårt att ta in. Det är också extremt svårt att ta in att hon bara en vecka innan hon valde att ta sitt liv lämnade in en ansökan om sommarjobb på Ica-affären i Färjestaden.
Vad hände egentligen sedan? Vad hade hänt innan? Jag vet inte mycket om det.
Jag vet att det fanns klasskamrater (och andra) som i minnesboken skrev en massa ”förlåt”. Och jag tänker på det man i dag säger på radion: att det kanske ska bli brottsligt att hetsa någon att ta sitt liv. Det borde väl ha varit brottsligt för länge, länge sedan.
Jag vet verkligen inte om någon någonsin uttalade något sådant mot Tammi. Men med tanke på alla ”förlåt”, så måste många ha varit i gränstrakterna. Är det samma sak att säga: ”Gå och häng dig”, ”Du borde inte leva” (eller liknande) som att inte hälsa när man träffas, eller säga olika taskiga saker. Nej, det är det förstås. Men en ständig känsla av utanförskap, att inte duga som vän och att aldrig någon frågar om man vill hänga med eller om man får höra taskiga saker. Det nöter och nöter och nöter.
Tammi var Tammi, så brukade vi säga. Hon hade sina sidor. Starka sidor och svaga sidor. En av hennes svaga sidor var att hon tog åt sig av vad andra sa (om det nu kan räknas som en svag sida). Hon berättade aldrig något hemma om detta. Aldrig. Kan man då säga att hon var stark, att det var en stark sida att hålla allt inne? På ett sätt var det väl det. Men jag önskar att Tammi hade varit svagare, att vi haft ett närmare förhållande så att hon hade kunnat berätta.
Det är svårt att förstå, att Tammi skulle ha fyllt 28 år i år. Hon blev bara 16,5 år. Den 19 januari 2009 tog hon sitt liv. Just i dag är hennes födelsedag.
Men vem var Tammi? Jag har skrivit kommentarer ur den minnesbok som andra elever på Lars Kaggskolan skrev i efter Tammis död. Då har det ofta varit kommentarer av typen ”förlåt”.
Men Tammi var så mycket mer än en ensam tjej som trodde att alla andra tyckte illa om henne.
Tammi kunde göra 47 armhävningar. Hon kunde baka kringlor. Hon hjälpte till att städa hemma, och att laga mat. Hon gillade Kent. Hon hade en superfin handstil och hittade metoder att lära sig språk och en massa annat. Hon var envis. Hon var nyfiken. Hon kunde spela Mozart och hon var smart. Hennes mattelärare berättade att hon tänkte ut lösningar på matteproblem på ett sätt som matteläraren inte tänkt att man kunde göra, hennes kemilärare berättade att hon var långt framme och ställde frågor om sådant de skulle lära sig i årskurs 3. Tammi kunde skriva dikter, som den här:
Isen
Isen.
Är jag arg på.
Och tjejerna också.
Jag hatar.
Bandyklubban och målet.
Rinkarna likaså.
Men mest av allt
såret på hälen ändå.
***
Tammi hade en speciell och rolig humor.
En person berättade att Tammi simmade klädsim på riktigt, med jeans och tröja, när alla andra i klassen simmade i pyjamas. En klasskompis berättade att Tammi hjälpte henne att våga åka slalom (i svarta backen tror jag det var). Tammi hade själv bara åkt en gång tidigare …
Här är några andra kommentarer från minnesboken:
”…det är fler än en gång då jag kommit till dig på flexen och frågat om hjälp och varje gång var du lika hjälpvänlig. Vi har dig alla att tacka. jag kommer ihåg ditt skratt. jag kommer ihåg din röst. Jag kommer ihåg dig. Du har alltid varit lika stark ..”
”När vi började förskolan kom det en tjej till vår klass. Hon var liten, tuff och extremt envis. Hade hon bestämt sig för att klara något så gjorde hon det … jag tror inte att jag träffat en människa med större vilja än du …”
”… en alldeles speciell och unik tjej. Ambitiös och kunnig. Du gjorde alltid ditt bästa, och det var inte lite det. Du var bestämd och visste vad du tyckte om saker och ting, du var en tjej med integritet …”
”Världen har förlorat en fin människa”
”Jag saknar dig av hela mitt hjärta”
”Du är fin”
”Lycka till med dina diskussioner med Albert Einstein! Det kommer att bli tråkigt utan våra roliga diskussioner. Jag kommer att sakna dig otroligt mycket.”
Jag blev ibland irriterad på Tammi, på hennes sätt. Hon var lite ”taggig”. Vi brukade säga hemma: Tammi är sån.
Den vintern 2009 gick Tammis storebror i trean på gymnasiet. Det kom hem en massa utbildningskataloger från olika universitet. Vi (jag och Tammi) om livsmedelskemi, materialkemi och en massa annat.
Vi (jag och Tammis pappa) brukade också säga: Tammi kan bli vad som helst. Och det trodde vi verkligen. Hon var en annorlunda tjej, ja, men hon hade så många styrkor, styrkor som hon förmodligen själv inte var medveten om.
Jag saknar henne varje dag.
Grattis Tammi!
Tammisommar
Det är svårt att förstå att tiden ständigt rör sig. Det är svårt att förstå att Tammi inte funnits här på elva år nu. Hon finns alltid kvar hos mig, hos oss. Det är som om hon fortfarande levde. Fast jag vet ju att hon inte gör det.
Ibland undrar jag vad on egentligen tänkte. Ofta undrar jag vad hon egentligen tänkte. Ofta undrar jag vad det var som drev henne att ta sitt eget liv. Jag vet ju att hon var ensam. Men att hon led så mycket, att hennes smärta var så stort att det var lättare att välja döden än att orka med en dag till.
Var det någon som sa något till henne den där dagen, den 19 januar 2009? Var det någon som sa något som gjorde att hon tänkte … nej inte en gång till, jag klarar inte mer! Eller var det en plan hon hade haft länge?
Vad säger den här dikten, som Tammi skrev när hon var ungefär 11-12 år:
Rädsla
Elakt spark reta
Grimas slå misslyckad
Hjälpa rädd spöa
Jag kommer nog aldrig att få veta. Jag kommer alltid att undra. Jag kommer alltid att minnas mina sista ord till Tammi: ”Du har ju ingen mössa på dig” (jag var ute på morgonpromenaden med Pablo och gick förbi henne på busshållplatsen, just när bussen kom).
Dagen innan hade Tammi bakat sockerkringlor, spelat Mozart på piano och Uffe hade hjälpt henne att skruva ihop en stol som var vinglig.
Den 19 januari 2009 var en måndag.
Vi hittade några dikter i en anteckningsbok. Jag avslutar en som Tammi skrev 2003:
Den 13 januari 03
Solen stack i ögonen.
Det kändes skönt.
Jag hörde fåglar som blandade
sej med bilbrummandet.
Snön svettades.
Att skrika vårskrik
kändes skönt.
Jag saknar Tammi mer än jag kan uttrycka. Att leva vidare känns så futtigt, men det är det enda jag kan göra. Och minnas.
Efter att Tammi dog, gick vi igenom hennes anteckningsböcker och skolböcker och annat för att söka efter någon typ av förklaring, även om vi förstod att det var ensamheten som drev henne bort från viljan att leva. Men kunde det ha varit något annat, något som puffade henne över kanten? Det vet jag fortfarande inte.
I sälenfjällen, med munnen full av nötter, russin och choklad, januari 2008.
Men jag hittade detta, som hon skrev när hon gick på Lars Kaggskolan, alltså i gymnasiet:
In school don´t be noticed nearly at all, thats bad.
Forbidden things:
honey
normal bread
butter (in the mornings)
messmör
candy
cookies
icecream
TOO MUCH FOOD!
obey these rules and become fit.
[Always train in the evening, and in the morning (sound less)]
Obey these rules, play computergames instead of food. Or study
Och jag tänker: ”In school hardly be noticed at all. That´s bad.”
Ja, verkligen. Tammi kände sig osynlig. That´s really bad!
Sedan listan med saker hon inte får äta. Tammi var stark, men definitivt inte tjock, hon hade ingen övervikt alls. Varför ville hon begränsa sig? Ett sätt att få kontroll, kanske, få kontroll över sig själv, när ingen annan var intresserad.
Jag vet inte riktigt.
Tammi Hedman var en vanlig, men lite ovanlig flicka. Den här sidan är till för att hålla hennes minne levande. Jag som skriver är Tammis mamma.
Tammisminne's Blog 