Jag vet inte riktigt varför jag inte skrivit här det senaste året. Kanske är det covid/coronapandemin som tagit så mycket plats. Och så är det väl också så att jag lagt in några poster på Facebook och instagram.
Men att jag inte skrivit på Tammibloggen, betyder inte att Tammi betyder mindre för mig, eller att jag glömt henne. Jag tänker på Tammi varje dag, och jag förundras över att hon skulle ha fyllt 28 år i år. Det är väldigt svårt att ta in. Det är också extremt svårt att ta in att hon bara en vecka innan hon valde att ta sitt liv lämnade in en ansökan om sommarjobb på Ica-affären i Färjestaden.
Vad hände egentligen sedan? Vad hade hänt innan? Jag vet inte mycket om det.
Jag vet att det fanns klasskamrater (och andra) som i minnesboken skrev en massa ”förlåt”. Och jag tänker på det man i dag säger på radion: att det kanske ska bli brottsligt att hetsa någon att ta sitt liv. Det borde väl ha varit brottsligt för länge, länge sedan.
Jag vet verkligen inte om någon någonsin uttalade något sådant mot Tammi. Men med tanke på alla ”förlåt”, så måste många ha varit i gränstrakterna. Är det samma sak att säga: ”Gå och häng dig”, ”Du borde inte leva” (eller liknande) som att inte hälsa när man träffas, eller säga olika taskiga saker. Nej, det är det förstås. Men en ständig känsla av utanförskap, att inte duga som vän och att aldrig någon frågar om man vill hänga med eller om man får höra taskiga saker. Det nöter och nöter och nöter.
Tammi var Tammi, så brukade vi säga. Hon hade sina sidor. Starka sidor och svaga sidor. En av hennes svaga sidor var att hon tog åt sig av vad andra sa (om det nu kan räknas som en svag sida). Hon berättade aldrig något hemma om detta. Aldrig. Kan man då säga att hon var stark, att det var en stark sida att hålla allt inne? På ett sätt var det väl det. Men jag önskar att Tammi hade varit svagare, att vi haft ett närmare förhållande så att hon hade kunnat berätta.
då vi just tagit oss upp för Storvätteshogna i Dalarna
Tammisminne's Blog 