När man står där med alla skuldkänslor

Att bli kvarlämnad då ens barn eller ett syskon tagit sitt liv. Det är inte det lättaste. Man står där med skulden och med tankar som

”om jag bara hade vetat” ”

om hon bara hade sagt något”

”om läraren bara hade gjort något” eller

eller

”varför gjorde du så här mot dig själv?”

Begravning för Tammi

eller när man blir arg på sitt eget barn och samtidigt på sig själv, över att det kunnat ske. Hur kan det ens vara möjligt att ens eget barn, eller ens syskon tar sitt liv? Man tänker ju att allt ska ordna sig – om barnet har det jobbigt. Man tänker ju så.

En del har barn som tydligt visar att de mår psykiskt dåligt. Tammi visade inte det. Inte något tydligt i alla fall. Eller i alla fall inte något som jag märkte – förrän efteråt, då såg jag tecken som jag borde ha sett tidigare. Fast det handlade nog i Tammis fall inte om psykisk ohälsa, utan åratal av psykisk stress som bröt ned henne.

Psykisk stress som berodde på att hon kände sig utanför, att hon tidvis var mobbad och utfrusen av andra. Hon kände det som om ingen i världen tyckte om henne. Har jag förstått. Efteråt.

Sveriges radios Tendens har den senaste veckan haft ett antal kortdokumentärer om just detta – att bli lämnad kvar när ens barn (syskon) inte orkar leva längre.

Lyssna gärna!

tendens om syskons självmord

tendens om barns självmord

Bara ett par bilder

Jag har lagt upp de här bilderna förr på Tammisidan. Nu gör jag det igen.

Tammi var inte så förtjust i att bli fotograferad.

Det är några av bilderna på Tammi som jag tycker om.

Tyvärr kan jag inte nya Tammibilder, men så är det ju.

Tammi-glad, skolfoto, troligen från 1 klass

Tammi tar paus på Färöarna sommaren 2006

Tammi och Uffe seglar

Tammisommar

Tammi med tofsar

Tammi fyller år i båten

Tammi spelar piano

Tammi

Tammi dyker

Många känner sig ensamma i skolan

Friends har givit ut en rapport om ensamhet och mobbning. Och det visar sig att ensamma elever också är de som oftast känner sig mobbade. Det är också vanligt att barn som blir utsatta för mobbning inte berättar det för någon.

Så här står det bland annat i pressmeddelandet:

– Vi ser tydligt att gruppen ensamma elever är utsatta på flera fronter. De är inte bara utanför, utan också oftare illa behandlade och otrygga. Att de dessutom har lågt förtroende för vuxenvärlden gör att det är svårt att bryta mönstret. Ingen, varken vuxen eller barn, väljer att känna sig ensam, säger Frida Warg, utvecklingsledare på stiftelsen Friends.

Och Tammi, ja hon tillhörde definitivt gruppen ensamma elever. Och hon hade, vad jag förstår, inte så stort förtroende för vuxenvärlden. Hon litade i alla fall inte på psykologer och skolkuratorer.

Här är en länk till pressmeddelandet

Friends-pressmeddelande-mobbning

 

23 juni: Tammis födelsedag

I dag är det Tammis födelsedag.

Tammi – Nyfödd på BB 1992

Hon hade inte bråttom att födas. 1992 var en varm sommar, åtminstone då, när vi väntade. Tammi låg där lugnt i magen medan jag plockade litervis med jordgubbar i ett självplocksfält. Hon lät sig inte bekomma. Och inte hjälpte långa promenader heller.

Det gick två veckor över tiden och till sist sa gynekologen att det nog var bäst att de satte igång förlossningen, för annars var det risk att barnet skulle få för lite näring. Så de tog hål på hinnorna.

Det var bara det som behövdes. Fyra timmar senare föddes Tammi. Hon blev en envis tjej som alltid gjorde sitt bästa, som skrattade mycket och som ibland blev väldigt arg. Mest var hon arg när hon tyckte att något var orättvist. Hon var inte exakt som alla andra. Tammi var Tammi. Hon var blyg, och tyckte att alla kritiserade henne. Kanske hade hon ofta rätt i det.

Hon skulle ha blivit 27 år. Det är tionde sommaren utan Tammi. Vi saknar henne oändligt.

Det pratas mycket om psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa är på modet, verkar det som. Var tionde svensk äter antidepressiva tabletter. Och många är glada över att det nu är mer tillåtet att prata om psykisk ohälsa.

Frågan är vad det är egentligen. Det finns förstås medicinska definitioner. Bipolaritet, borderline, psykoser, schizofreni … Och depression.

Alla som tar sitt liv har en psykisk sjukdom. Nej, inte riktigt alla. 90-95 procent har det, åtminstone enligt mind.se . Där står det bland annat om tecken på depression. Och bland dessa tecken finns:

• Har många negativa tankar och känslor av hopplöshet och hjälplöshet.
• Känner sig värdelös och tyngd av skuld
• Är överdrivet självkritisk och ser ner på sig själv
• Tänker på självmord, planerar eller genomför självmordsförsök

Jag tänker på Tammi. Ja, allt det här stämmer in på henne. Men så var det hela livet för Tammi (kanske inte det sista, det vet jag inget om eftersom hon aldrig pratade med oss om det, däremot pratade hon med en träningskompis strax innan hon tog sitt liv om att hon försökt, men inte vågat ta sitt liv).

Hade Tammi en depression? Jag skulle säga nej. För Tammi var precis som hon alltid varit, tyckte jag. Men kanske var det inte alls så. Bara en sådan sak att hon före jul hoppade över en judoträning (tror det var en gång när hon skulle vara hjälptränare för yngre) borde ha varit en varningsklocka: Tammi brukade aldrig hoppa över saker, eller riskera att lämna andra i sticket. Och på mind.se finns också vad de kallar varningssignaler för självmord. Bland dessa finns:

• Verkar plötsligt lyckligare och lugnare

Nu tyckte inte jag att det fanns någon sådan signal, inte någon av de andra heller som mind.se radar upp (utom ”har självmordstankar”, men det visste jag som sagt inget om). Men, igen. Tammis mattelärare berättade sedan att just den dagen var Tammi inte som hon brukade (tyst och tillbakadragen). Hon var i stället glad, lugn, och satte sig till och med bredvid en klasskompis, vilket hon inte annars brukade göra.

Så, var det psykisk ohälsa som drev Tammi till att ta sitt liv?

Nej, det var det inte. Det var Tammis livssituation: att hon kände sig ensam, utanför, att hon kände att ingen tyckte om henne, att hon tidvis varit mobbad (jag vet inte precis hur det var i gymnasieklassen, men det gick sedan rykten om att en del behandlade henne illa). Och om Tammi fick en depression, så var det i så fall utlöst av just detta utanförskap. Hon orkade helt enkelt inte med det längre. Det blev mer smärtsamt för henne att leva än det oerhörda och oåterkalleliga att inte leva alls.

Lite får man tåla här i livet. Motgångar ska inte automatiskt leda till depression, kan man tycka. Och kanske överdiagnostiseras depression i dag. Jag är ingen läkare eller expert, så jag kan inte precis uttala mig om det.

Men, som sagt, ingen kan tåla hur mycket som helst. Och även om Tammi hade en depression,

Tammi sommaren 2004

var det ingen som uppmärksammade det (fast att Tammi skrivit en novell om självmord i skolan, och fast att skolsköterskan (eller om det nu var kuratorn) kände till novellen).

Och varför skulle någon tänkta på självmord över huvud taget? Mind.se skriver så här:

Varför tänker någon på självmord?

En människa som tänker på självmord som en lösning på en outhärdlig situation eller för att lösa sina svårigheter och problem, känner sig ofta isolerad och ensam.

Personen kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan.

När man inte kan se någon lösning eller annat sätt att handskas men denna förtvivlan och smärta kan självmord förefalla som den enda utvägen.

När allt känns hopplöst kan det kännas som det inte finns något val.

Så var det nog för Tammi.

Men hade det hjälpt för Tammi att på en depressionsdiagnos och få tillgång till antidepressiv medicin? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det var vänner hon behövde. Vänner och en känsla av att vara älskad och omtyckt.

 

 

Tre vårdikter

Här är kommer tre vårdikter som Tammi skrev. Kanske har ni läst dem förut, men de är värda att läsa igen. Jag tycker att dikterna visar något av vem Tammi var: koncentrerad, koncis och med en fantastisk förmåga att formulera sig.

Tö

Tö är smält snö.

När tön kommer

Är våren här.

TH

Snön smälter

Snön ger vika.

Under solens enorma tryck.

Den blir till pölar.

Som ångar bort.

TH

Våren

Med våren kommer solen

vinden och gräset

våren spolar bort vintern.

Vintern är ondskan

Våren är godskan

Våren kommer med

solen vinden och gräset

TH

En vårdag 2004. Pabbe är också hos Tammi nu.

Det är alla förlåt som får mig att gråta

Söndagen den 18 januari 2009 var som en helt vanlig söndag. Tammi hade bakat kringlor (det gjorde hon kanske inte varje söndag, men det var inte något som förvånade oss) hon spelade piano, Uffe fixade till stolen vid hennes skrivbord. Den hade varit lite ranglig.

Tammi sa till mig att hon inte skulle komma hem efter skolan på måndagen, eftersom hon skulle stanna kvar på resurscentrum på Lars Kagg och plugga extra innan hon gick till judon för att hålla i barnträningen. Sedan skulle hon träna själv också, så vi väntade inte hem henne förrän vid 21-tiden.

Måndagen den 19 januari var det ganska kallt. Tammi hade gått för några minuter sedan när jag drog på mig ytterkläderna för att gå ut med Pabbe. Jag såg henne vid bussen som precis kom. Jag sa något om att hon borde haft en mössa på sig. Bussdörren stängdes och hon försvann.

Vi jobbade som vanligt, lagade mat, åt. Det var en vanlig måndag.

Hennes storebror kom hem från judon. Han sa att Tammi inte varit där. Vi blev oroliga. Tammi var inte en sådan person som inte berättade vad hon skulle göra. Hon var inte en sådan som plötsligt drog hem till kompisar (hon hade mycket få vänner) utan att säga till.

Något måste ha hänt, det förstod vi. Vi ringde Tammi massor av gånger (inget svar). Vi skickade sms (inget svar. Vi ringde runt, till judotränaren för barnjudon (nej Tammi hade inte varit där) , till lärarna som höll i resurscentrum (nej de hade inte sett henne) till klasskompisar (hon hade inte synts till sedan lunch) till lärare (en lärare berättade att det fanns en uppsats som Tammi hade skrivit, men hon visste inte om hon kunde berätta om den) till en tjej på judon som Tammi haft lite närmare kontakt med. Det var då vi blev riktigt oroliga. Hon berättade att Tammi ganska nyligen berättat för henne att hon försökt ta sitt liv. Men inte vågat. Vi ringde Tammi igen. Inget svar.

Vi ringde polisen. Vi ville att de skulle triangulera efter hennes mobil. Vi åkte in till Kalmar. Letade lite planlöst runt, kanske var hon på Stensö, hon kände till Stensö eftersom hon ibland sprang där i motionsspåret.

Till sist lyckades polisen triangulera. Förmodligen i närheten av Lars Kagg. Vi åkte dit. Polis var där. Väktare som hade nyckel till skolan kom. Klockan hade passerat midnatt. Vi hittade korridoren där Tammi hade sitt skåp. Vi ringde igen. Så hörde vi signalen. Från en låst toalett längre bort. Poliserna sa till oss att vänta. De öppnade.

Vi fick inte se Tammi. De sa att vi inte skulle se henne så, inte ha den bilden på våra näthinnor. Det är klart att de hade rätt. Vi frågade. De berättade. Hon hade använt sitt bälte, hängt upp det i en snara på krok på väggen.

I Sälenfjällen januari 2008.

Jag kommer aldrig att få reda på exakt varför. Jag visste att Tammi var ensam. Jag visste inte att det var så illa. Hemma kunde hon skratta och vara glad.

Det värsta är alla ”förlåt” som kom efteråt. De fanns på mobilen, de skrevs i minnesboken som de la ut på Lars Kagg. Någon skrev i ett inlägg på webben ”Att naturvetare kunde vara så elaka, det trodde jag aldrig”. Det stod också att klasskompisarna stod där och hade dåligt samvete. En tjej har kommenterat inlägget: “Ja. Nu tänker de på hur illa de behandlat Tammi. Stackars henne.”

Jag vet inte vad de gjorde, vad de sa. Jag vet inte vad tidigare klasskompisar gjort eller sagt. Jag borde förstås ha vetat. Men Tammi var inte den som berättade. Jag var inte den som frågade. Men när jag tänker på det ordet, då börjar jag att gråta. För varför ville de säga förlåt till Tammi?

I dag är det tio år sedan Tammi inte orkade mer. Tio år. En ofattbar tid. Tammi var inte alltid bäst (fast hon gjorde alltid sitt bästa, i alla lägen) och snällast och trevligast och mest pratsam och en ängel. Det finns väl ingen som är det. Tammi var Tammi och jag saknar henne ofattbart.

Advent – bara tradition?

Tammi skrev ett par adventsdikter när hon var 12-13 år. Det var dikter som på ytan är enkla, men som rymmer så mycket mer. Åtminstone tycker jag det.

Jag har publicerat dem tidigare här på Tammi-bloggen. Men de är värda att läsas igen.

Tammi i december 2005 Foto: Veronika Karlsson

Advent

När det är advent,

så väntar vi på Jesus.

Vi svenskar har advent.

För att vi är kristna.

När det är advent så sjunger vi:

Det är advent.

På jordens alla mörka hörn.

Tror jag

TH

Här är den andra adventsdikten. Den är inte lika hoppfull

Vi tänder ett ljus i advent

Ja det gör vi

Stjärnor i fönstret leder ingen

alls

Det är bara tradition

TH

Det här var Tammi

Vad är en människa? Summan av gener från två människor? Summan av synapser mellan hjärnans olika delar? Summan av handlingar som utförts?

Tammi tar paus på Färöarna sommaren 2006

Jag ser på mig själv och ser två åldrande händer, en kropp som är som den är, ögon som ibland gråter. Jag är en människa. Men vad betyder det egentligen? Det är mer än jag ens orkar tänka på, för egentligen är det så lite. I det stora hela alltså.

H är övertygad om att det finns kontakt med andra sidan, med dem som en gång var människor. H är också övertygad om att vi funnits förut, och återföds igen som nya människor. Vi är energi, påminner H. Energi kan inte försvinna. Energi kan bara övergå i andra former, den finns där hela tiden.

Jag tänker på Tammi och funderar på vad hon var. Hon var min dotter. Hon var bättre än många människor jag mött, bättre än många jag ser på stan. Hon var värdefull, hade mer än ett normalt människovärde, om man säger så. Det visste hon inte om. Tammi såg det inte så. Hon såg sig som någon som inte var värd något. Hon var inte värd något för att andra inte tyckte om henne. Alltså var hon värdelös. Jag tror, men vet inte säkert, att det var så hon resonerade.

Det här blir ett märkligt inlägg, lite ostrukturerat kanske, men jag fortsätter ändå, och läser du till slutet, får du något speciellt.

Jag tror inte på Gud, men jag tror på Tammi, kan man säga så? Vad jag menar är att jag tror att Tammi faktiskt fortfarande finns där, någonstans. Kanske finns hon i den svarta materian. Kanske är hon till och med ”återfödd”, varför inte! Så, jag tror på Tammi, att Tammis energi finns där, att hennes ande finns där, någonstans.

Sedan finns det ju de som säger att en människa(s ande/själ/personlighet) finns bara så länge elektriciteten mellan hjärnans synapser fungerar. Sedan finns man inte mer. Man blir till jord eller och kanske springer en blomma ur jorden.

Och så finns det de som säger att en människa finns så länge någon människa minns honom eller henne. Jag minns Tammi.

sova snarka snyta sig

Judo Judo

ut med hund

T.H.

Det här var Tammi i ett nötskal: koncentrerad, smart, fåordig, men de ord hon yttrade hade precision. Lyssna bara på rytmen i den här korta dikten!

 

 

Hur gammal är Tammi?

Livia frågade i dag; hur gammal är Tammi? Alltså hur många år skulle hon ha fyllt. Hon skulle ha fyllt 26 år, räknade jag fram. Men hon blev 16.

Det är konstigt, att Tammi är 26, fast egentligen kan hon aldrig bli mer än 16 år. Snart ärt det tio år sedan hon lämnade oss, en ofattbar lång tid, ett minimalt kort ögonblick.

På samma gång är det vansinnigt länge sedan jag sa till Tammi där vid busshållplatsen ”Du har ju ingen mössa på dig”, samtidigt kan jag minnas ”som igår” när Tammi satt därhemma intill oss och fixade med datorn, spelade piano eller läste.

Jag hörde Marie-Louise Ekman säga att boken om Gösta Ekmans sjukdom var ett sätt att få vara nära honom, att ha ett projekt tillsammans med honom att skriva den här boken (som egentligen skrevs redan 2012, då han var svårt cancersjuk), och att hon kände det som om hon fick vara med honom längre.

Så är det, att skriva Tammibloggen är ett sätt att vara nära Tammi, att hålla henne vid liv och att få minnas henne, som om hon egentligen var här.

Marie-Louise Ekman skrev dagboken för att både Gösta och hon skulle minnas en tid som förmodligen annars skulle ha raderats ur minnet.

Jag skrev också dagbok (efter Tammis död) just för att minnas, för att efteråt kunna gå tillbaka och se vad jag tänkte, vad jag gjorde och vad som hände då. Marie-Louise Ekmans dagbok om Gösta har givits ut av förlag. Det kommer nog aldrig att hända med dagböckerna jag skrev efter Tammi (sådana redogörelser – om en dotters självmord –  är det ingen som vill köpa och läsa, hur välskrivna och berörande de än må vara, har jag fått höra).

Jag skrev sedan ett antal noveller med utgångspunkt från Tammis dikter. De skrev om till ungdomsromanen Kära dagbok (jag hatar dig). Det var också ett projekt att få vara nära Tammi ett tag till.

Gösta Ekman repade sig, han friskförklarades och levde flera år till (han dog 1 april 2017).

Tammi får vi aldrig träffa i livet igen.

Kanske har Tammi och Gösta träffats i livet efter detta? Tammi hade fantastisk, underfundig humor humor (hon kunde skratta, visste ni inte det?), kanske skrattar de tillsammans?

Så hur gammal är Tammi? Aldrig äldre än 16,5 år, alltid ung. Men samtidigt är hon 26 år. På något vis.