Det är alla förlåt som får mig att gråta

Söndagen den 18 januari 2009 var som en helt vanlig söndag. Tammi hade bakat kringlor (det gjorde hon kanske inte varje söndag, men det var inte något som förvånade oss) hon spelade piano, Uffe fixade till stolen vid hennes skrivbord. Den hade varit lite ranglig.

Tammi sa till mig att hon inte skulle komma hem efter skolan på måndagen, eftersom hon skulle stanna kvar på resurscentrum på Lars Kagg och plugga extra innan hon gick till judon för att hålla i barnträningen. Sedan skulle hon träna själv också, så vi väntade inte hem henne förrän vid 21-tiden.

Måndagen den 19 januari var det ganska kallt. Tammi hade gått för några minuter sedan när jag drog på mig ytterkläderna för att gå ut med Pabbe. Jag såg henne vid bussen som precis kom. Jag sa något om att hon borde haft en mössa på sig. Bussdörren stängdes och hon försvann.

Vi jobbade som vanligt, lagade mat, åt. Det var en vanlig måndag.

Hennes storebror kom hem från judon. Han sa att Tammi inte varit där. Vi blev oroliga. Tammi var inte en sådan person som inte berättade vad hon skulle göra. Hon var inte en sådan som plötsligt drog hem till kompisar (hon hade mycket få vänner) utan att säga till.

Något måste ha hänt, det förstod vi. Vi ringde Tammi massor av gånger (inget svar). Vi skickade sms (inget svar. Vi ringde runt, till judotränaren för barnjudon (nej Tammi hade inte varit där) , till lärarna som höll i resurscentrum (nej de hade inte sett henne) till klasskompisar (hon hade inte synts till sedan lunch) till lärare (en lärare berättade att det fanns en uppsats som Tammi hade skrivit, men hon visste inte om hon kunde berätta om den) till en tjej på judon som Tammi haft lite närmare kontakt med. Det var då vi blev riktigt oroliga. Hon berättade att Tammi ganska nyligen berättat för henne att hon försökt ta sitt liv. Men inte vågat. Vi ringde Tammi igen. Inget svar.

Vi ringde polisen. Vi ville att de skulle triangulera efter hennes mobil. Vi åkte in till Kalmar. Letade lite planlöst runt, kanske var hon på Stensö, hon kände till Stensö eftersom hon ibland sprang där i motionsspåret.

Till sist lyckades polisen triangulera. Förmodligen i närheten av Lars Kagg. Vi åkte dit. Polis var där. Väktare som hade nyckel till skolan kom. Klockan hade passerat midnatt. Vi hittade korridoren där Tammi hade sitt skåp. Vi ringde igen. Så hörde vi signalen. Från en låst toalett längre bort. Poliserna sa till oss att vänta. De öppnade.

Vi fick inte se Tammi. De sa att vi inte skulle se henne så, inte ha den bilden på våra näthinnor. Det är klart att de hade rätt. Vi frågade. De berättade. Hon hade använt sitt bälte, hängt upp det i en snara på krok på väggen.

I Sälenfjällen januari 2008.

Jag kommer aldrig att få reda på exakt varför. Jag visste att Tammi var ensam. Jag visste inte att det var så illa. Hemma kunde hon skratta och vara glad.

Det värsta är alla ”förlåt” som kom efteråt. De fanns på mobilen, de skrevs i minnesboken som de la ut på Lars Kagg. Någon skrev i ett inlägg på webben ”Att naturvetare kunde vara så elaka, det trodde jag aldrig”. Det stod också att klasskompisarna stod där och hade dåligt samvete. En tjej har kommenterat inlägget: “Ja. Nu tänker de på hur illa de behandlat Tammi. Stackars henne.”

Jag vet inte vad de gjorde, vad de sa. Jag vet inte vad tidigare klasskompisar gjort eller sagt. Jag borde förstås ha vetat. Men Tammi var inte den som berättade. Jag var inte den som frågade. Men när jag tänker på det ordet, då börjar jag att gråta. För varför ville de säga förlåt till Tammi?

I dag är det tio år sedan Tammi inte orkade mer. Tio år. En ofattbar tid. Tammi var inte alltid bäst (fast hon gjorde alltid sitt bästa, i alla lägen) och snällast och trevligast och mest pratsam och en ängel. Det finns väl ingen som är det. Tammi var Tammi och jag saknar henne ofattbart.