Snart är det dags att nominera kandidater till Tammipriset. I år blir det femte gången som vi delar ut Tammis pris på Lars Kaggskolan. Det ska gå till en elev som gjort en kämpainsats utöver det vanliga.
Det var så Tammi fungerade. Hela hennes liv var en kämpainsats, kan man säga. Hon var sent utvecklad rent fysiskt och hade inte någon spontan förmåga till social samvaro (man kan däremot inte säga att Tammi var osocial, tvärt om, hon tyckte om att vara med andra människor och hemma var hon hellre med oss än kurade i sitt eget rum). Men hon kämpade med allt från att lära sig simma till att lära sig skrivstil och förstå vad de andra tjejerna snackade om (hon prenumererade till exempel på Frida, eller vad den där tjejtidningen nu hette, bara för att hålla lite koll på vad som var på gång). Tammi gjorde framför allt alltid sitt bästa. Och hennes bästa var så bra att många inte förstod det.
Jag tror att många jämnåriga blev lite rädda för Tammis målmedvetenhet och hennes förmåga att fokusera på det hon tyckte var viktigt utan att försöka vara som alla andra.
Är det viktigt att vara som andra? Ja, tycker tydligen många. Det märkliga är att de flesta samtidigt vill vara unika. Ändå är det ofta de unika som blir utsatta för ”alla andras” hån och pikar. Men jag säger igen: Tammi var unik och hon är värd all respekt och beröm för att hon vågade vara sig själv.
Att Tammi sedan inte orkade, att hon inte trodde att det någonsin skulle bli bättre (i förhållandet till andra människor) och att hon därför inte stod ut (det är så jag ser det) är så sorgligt, men inget jag kan förebrå henne.
Tammisminne's Blog 