Torsdag 30 april 200
På natten dyker Tammi upp i en dröm, eller om det är en vision.
Att jag ska möta henne hoppas jag varje kväll, varje morgon, varje dag. Jag känner ju hennes närvaro ganska ofta, men bara två gånger har hon dykt upp i riktiga visioner, förutom en gång i en dröm, som jag inte riktigt minns.
I natt var tredje gången. Mötet blir chockartat.
Egentligen kanske det är en dröm, jag sover ganska illa på natten och just då, när hon dyker upp, slumrar jag nog till. Jag tror att jag befann mig på ett café eller i en väntsal av något slag. Plötsligt finns hon där, utan förvarning, och jag tänker lättat att det är underbart att hon kommit till rätta torts allt. Men samtidigt omöjligt, för i mitt tillstånd av halvslummer vet jag ändå att hon inte lever.
Hon kommer mycket nära, och jag inser på något sätt att hon behöver min ande(dräkt). Jag andas in luft i hennes öppna mun, så gott jag kan, och är noga med att inte själv andas in, eftersom hennes andedräkt är dödens andedräkt. Så jag tar in luft genom näsan, eller kanske genom att vända huvudet åt sidan, innan jag på nytt ger henne mitt andetag. Jag håller bara på en kort stund. Sedan försvinner hon igen. Jag vet inte vad det egentligen betyder. Var det bara en dröm? Eller var det så att Tammi på något sätt behövde min hjälp?
Under dagen kämpar jag med bokslut och deklaration och upptäcker att jag kan alldeles för lite om hur man egentligen gör. Men staten kommer att få sin skatt, ingen tvekan om det.
Roligare är det (kanske) att åka till stan och köpa grejer för att göra båten vårfin. Ulf köper dessutom en ny snygg skjorta gjord av bambufiber åt mig, och det känns naturvänligt och bra. Han fixar byxor till sig själv och Arik köper både sommarskor och studentkostym och fluga till studentbalen. Han ser så snygg ut där han står i den svarta kostymen i affären. Han verkar nöjd med sina inköp, och jag har lovat att bidra lite grand, för det kostar att ta studenten.
På kvällen åker han till stan för att grilla med några kompisar, jag gissar att det är några klasskompisar, men frågar inte närmare. Hans klass har under hela gymnasietiden regelbundet träffats och det verkar som om de trivs tillsammans. Jag hoppas att han får roligt.
Naomi ringer. Hon är ute med kompisar i Färjestaden och undrar om hon får stanna ute lite till “för Felle vill inte vara själv”, men jag säger nej. Det är tillräckligt sent och hon är ändå bara 14 år.
På teve berättar de om en 17-årig tjej som fått skadestånd på 50 000 kronor av kommunen där hon bor, för att hon varit mobbad under lång tid, och kommunen inte gjort tillräckligt för att hindra mobbingen. Hon intervjuas i teve och berättar att ensamheten varit värst, att hon funderat på att ta sitt liv, och att ingen ska få beröva någon annan viljan att leva, att alla ska få ha en framtid.
Hon säger att hon gärna hade avstått från pengarna om hon hade kunnat byta dem mot en bättre tid i högstadiet.
Jag har funderat länge på att fråga M lite mer om vad Tammi berättade för henne. Jag ska ta mod till mig och be M att skriva ned vad de talade om. Jag hoppas att det ska bringa mer klarhet i vad Tammi tänkte och kände. Även om jag egentligen, inom mig, vet hur det var.
Tammisminne's Blog 