Någon gång, ganska snart efter att Tammi dog, sökte jag på nätet efter information. Vad hade hänt? Varför gjorde Tammi så här? Varför orkade hon inte leva längre?
Jag visste ju att Tammi ”alltid” varit ensam. Men jag visste inte hur det var. Jag hittade på någon blogg den här texten:
”Vila i frid
Okej, god must hate me, denna dagen var piss. Ett till dödsfall på vår lilla skola.. Det är inte rättvist! Stämningen på Kagg var verkligen hemsk. Jag avundas verkligen Ariks styrka att ställa sig framför klassen två gånger för att berätta vad som har hänt med sin lillasyster. Du är dagens hjälte! Jag kunde inte låta bli att blänga lite på hennes klasskompisar när de stod där, fyllda med skuldkänslor. För det vet jag att dom har, jag har sett hur vissa behandlade henne i matsalen och i korridorerna. Att naturelever kan vara så grymma kom faktiskt som en överraskning. Sen har folk sagt så sjukt respektlösa saker idag att jag inser att mobbing aldrig kommer upphöra. Och så har jag även insett att min tröst-specialite är att kramas. Det är det bästa som finns.”
En kommentar på bloggen fanns också:
”Håller med dig så sjukt mycket!!! det är liksom NU dom inser hur elaka dom varit mot Tammi. Stackars henne 😦 ”
Jag vet inte vilka som skrev det här. Men någon som fanns på skolan, någon elev som sett Tammi, och hur hon behandlades av andra, och denne elevens kompis svarade – och höll uppenbarligen med.
Det gör ont, förstås.
Tammisminne's Blog 
Vill skicka massor med kramar till dig ❤
Hälsningar från en mamma som saknar sin son oändligt
GillaGilla